Att jag skulle komma att ligga med honom här i sängen, titta på hans ansikte som långsamt faller i sömn, höra andetagen. Att jag skulle komma att känna skriket i hjärtat när någon annan håller honom för länge, på fel sätt, inte förstår vad han vill. Att jag förstår vad han vill. Tre månader gammal nu och ligger på sidan med bulliga kinden. Hur vi haft det dessa tolv veckor, att jag aldrig kunnat ana. Att jag redan glömt hur ont det gjorde. Att jag minns hans huvud mellan mina ben, mitt läte från någon sorts innersta urkraft, den hala känslan när han kom ut. Hur jag tittade på J såg det stora i hans blick, mitt leende, hans överväldigade andetag Vet du vad vi fått?! Ett liv jag inte kände då, att jag nu kan tänka det var ju han hela tiden! Han som låg på skötbordet när jag kissade på mig, han som blev stucken av tusen nålar, han som hittade mitt bröst och tittade på mig med ögon helt nya och ändå fyllda av all världens erfarenhet och visdom. Det var han hela tiden. Han som bajsade på sin pappa, han som skriker. Efter mig. Ropar på mig rakt in i mitt hjärta. Som jag aldrig ska släppa. Min kropp bär ärr efter honom och jag bär den stolt. Jag gjorde det största någonsin. Jag gjorde det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar