Jag säger såhär.
Ibland vill jag dö.
Det går upp och ner, det känns bra också men ibland vill jag dö. Har inget kvar av mitt gamla liv, kommer inte ihåg. Kan jag fortfarande cykla? Vad gjorde jag innan, jag måste ju haft så mycket tid. När jag tänker efter är det nog flera som gett mig hintar om hur man kan komma att känna. Nån barnmorska som pratade om egna erfarenheter, ett journummer till psykakuten i nåt häfte, ring hit och dit, prata med den och den, det är helt normalt, det är inte dig det är fel på, är det mig? Andra mammor som frågar hur det går och jag svarar att det går bra. Men så ser jag att frågan dröjer sig kvar i deras ögon. Som att dom vet egentligen. Men det känns så fult att säga Nä det är åt helvete jobbigt det här tycker jag, jag vill att han ska flytta hemifrån snart. Så kan jag ju inte säga. Så jag säger Det går jättebra. Kan inte låta bli att tänka att jag bidrar till blivande mammors psykbryt, bara för att dom känner sig fel och dumma om dom tänker hemskhetstankar och tror att ingen annan gör det.
Men inte kan man gå genom en så enorm förändring och bara tycka att det är plingplong? Ingenting blir ju längre som förut. Det måste man få sörja, utan att det tar bort det förväntansfulla över hur framtiden kommer bli.
Jag drömmer om gamla ex.
Vaknar av svettiga händer som brottar sig ut ur sömnen. Gurglande rop berättar vad han drömt, känslan i hela kroppen.
Mitt älskade barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar